Vi spanar efter orrar med David

Rapport från Rankemossen den 1 april. Aldrig hade jag väl trott att så många skulle ta sig upp i ottan för att se och höra orrarna spela.

Den ena bilen efter den andra dök upp OK-macken vid 3.30 tiden på morgonen. Det var mörk och kyligt, men humöret var det inget fel på. Där väntade vår guide David.

VI var ett 10-tal som vandrade i väg på en snöig och bitvis isig Bergslagsled. Mörkt var det och nog var vi lite yrvakna. Det tillhör inte vår vanor att vara ut i skogen så dags på dygnet.  Ficklampor var bra att ha, det var ju inte som att gå på hemma på gården. Efter en evighet tyckts det som så kom vi upp på sjjälva myren, en högmyr, ett flackt område med skarsnö. Det var som att få fast mark under föttern igen. Tyggt och lugnt vandrade vi vidare ut på myren till gömsle som David skapat. Här inväntade vi under tystna soluppgången.

Orrarna hade nog anat oråd så det blev inget spelande denna aprilmorgon.  Vår omtänksamme guide fixade eld att värma händer över och värnde risgryn åt oss.. Vi gick en sväng ut på myren och hittade orrfjädrar och såg vargspår.

Det var en upplevelse att komma ut i skogen så dags – trots att orrna inte spelade på vår myr.

Här följer Davids målande beskrivning –  från orrspaning

sön 24/3
”Månens sken lyser upp myren, i ficklampans sken rör jag mig västerut. Gamla spår i skaren, tuvor sticker upp här och där, så sakteliga släpper vintern sitt grepp.
Så var kommer de att spela?
Ute på myren har de sagt, de som vet.
Så jag beger mig till det sydvästra hörnet, där den låga o krokiga sumptallskogen gör en lång utstickare i myren.
Längst ut finns en låg berghäll och några högre dvärgtallar. Jag gräver o skär ut snö, gör ett enkelt gömsle. Kryper ner i sovsäcken med dunjacka o alla varma kläder. Det är stjärnklart. Orion i väster. Jag somnar alltid fort utomhus.
Gryning på väg, svagt skimmer bakom trädtopparna i öster. Det är kallt.
Inte en svart fjäder i sikte.
Jag försöker att vara tyst, men i skogens tystnad känns det som om 100 decibel när jag gör frukost.
Inte en svart fjäder så långt ögat ser.
Spanar med kikaren.
Solen bryter fram. Värmer svagt men värmer sinnet.
När klockan är halv sju är mitt tålamod slut. De hade ju sagt att fåglarna skulle börja spela innan gryningen, de borde vara här för länge sen.
Ok, jag får gå o skrämma upp dem, dags att hitta spelplatsen.
100 meter mot norr. Spillning, mycket spillning, massor av spår. Franska liljor. Svarta fjädrar!
Men var är de? Har de en annan plats.
Jag bestämmer mig för att göra en lov runt myren. 400 meter längre norrut passerar 4 korpar i motsatt riktning.
Ok, kul att få se några fåglar iaf, vänder mig efter dem söderut.
Då, då möter min blick de fyra kombatenterna som ljudlöst singlar ner mot spelplatsen. Där jag nyss stod!
Perkele! Jag har ju sovit under träden där Spejaren sitter. Likt en blandning mellan ringvålnad o vildvittra kommer han att varna för minsta avvikelse från det vanliga.
Klart de inte kommit fram när jag låtit som en elefanthjord under morgonen, och det under spaningsträden….
De andra fyra landar.
Det tar ungefär två sekunder för Spejaren att upptäcka mig.
Som en avlöning försvinner de in i skogen! Borta.
Men nu vet jag var deras arena är!”

Dela

Kommentera

Kommentera